I tisdags var jag och Josefine Bonnevier i Bommersvik utanför Södertälje för att delta i ett seminarium om Västsahara. De mycket gripande erfarenheter vi gjorde där resulterade i ett brev till CUF:s förbundsstyrelse.
Filerna vi hänvisar till i slutet av brevet kan ses ned här:
FN-rapport om mänskliga rättigheter i Västsahara kan laddas ned här.
PowerPointPresentation om läget i Västsahara kan laddas ned här.
Brevet kan laddas ned här.
Brev till Centerpartiets Ungdomsförbunds Förbundsstyrelse och Internationella Kommitté
Västsahara
Den 22 juli 2008 åkte vi från Gränna respektive Västerås för att delta i ett seminarium om Västsahara anordnat av Palmecentret. Även LUF, SSU och Ung Vänster skulle hålla seminarier andra dagar. Det enda vi visste var att vi skulle tala om CUF och att det var 20 västsaharier som skulle delta. Tio av dem var från flyktinglägren i Algeriet och tio av dem var från den ockuperade delen av Västsahara. Fem-sex stycken av de närvarande var kvinnor och trots att de alla var troende muslimer, var de kvinnorna där, lika frigjorda som svenska kvinnor. Vad vi inte visste var att det skulle komma att bli en av de mest gripande dagarna i våra liv.
Med hjälp av en PowerPoint som vi satt ihop berättade vi om CUF och Centerpartiet och allt gick bra. Västsaharierna lyssnade fascinerat och förundrades över färgen på loggan. När vi kom fram till vad CUF tycker om Västsahara-konflikten blev vi dock snabbt varse att konflikten hade en dimension som ingen av oss hade anat. I det sakpolitiska programmet står det att ”våldet på båda sidor måste stoppas”. Dock är det så att inget våld förekommer från den västsahariska sidan. Det står också att ”CUF stöder ’Baker-planen’ för en folkomröstning om självständighet. Dock är det så att det finns två Baker-planer och att den första inte alls är bra, medan den andra är bättre.
Efter vår presentation ville de dela sin bild av Västsahara med oss. Det visade sig snabbt att likheten med judarnas situation i Nazityskland är slående. Sedan 1991 är det en officiell vapenvila mellan den västsahariska republiken (Polisario) och kungadömet Marocko. Vapenvilan respekteras av Polisario och västsaharierna som gång på gång försöker få sina krav på självständighet hörda genom fredliga, demokratiska demonstrationer. Så är dock inte fallet med Marocko. Flera personer från de ockuperade områdena berättade om sin vardag för oss. De berättade hur marockanska säkerhetsstyrkor slår ned fredliga demonstranter utan anledning. Hur säkerhetsstyrkor arresterar människor som under de brutala förhören på polisstationen blir upphängda i fläktar, slagna och till och med brända levande. Hur säkerhetsstyrkor när de skulle förhöra en grupp män som inte gjort annat än demonstrerat fredligt hämtade männens döttrar och systrar och våldtog dem mitt framför ögonen på dem. Hur folk blir arresterade utan motiv och hur deras familjer blir brutalt misshandlade när de vill hälsa på dem i häktet. Hur folk blir dömda till sex års fängelse för det enda brottet att vara västsaharier. Hur domstolarnas opartiskhet är lika seriös som ”Tom och Jerry” och hur de anhöriga hindras från att komma in till förhandlingarna. Hur människor då och då försvinner. Hur säkerhetsstyrkorna tar in unga barn på polisstationerna och trakasserade dem. Hur säkerhetsstyrkor går in på universitet i Marocko och frågar folk efter deras namn, och misshandlar dem om de hör på dialekten att de är studenter från Västsahara. Hur västsaharier i Marocko anfalls och kläs av nakna för att polisen tror att de gömmer västsahariska flaggor under kläderna. Hur studenter blir relegerade om de vägrar hålla föredrag om att Marockos ståndpunkt gentemot Västsahara är rätt. Listan kan göras lång, men vi tror att ni förstår det hela. Övergrepp, tortyr och brott mot de mänskliga rättigheterna hör till vardagen i Västsahara och det finns ingen som inte är drabbad. Trots dessa övergrepp svarar majoriteten av västsaharierna inte med våld utan fortsätter att anordna fredliga demonstrationer för mänskliga rättigheter. Efter Hitlers fall 1945 sade världen ”aldrig igen”. Trots det händer nu samma sak igen, utan att någon vet, utan att någon vill se.
Adrig igen, var det bara tomma ord? Om inte är det hög tid att agera.
De människor vi träffade var högt politiskt uppsatta: presidentens dotter, ungdomsförbundets ledare, statsråd och andra politiska ledare. De bad oss lyssna till sina berättelser och de bad oss hjälpa dem. Hjälpa dem genom att sprida budskapet, genom att skapa opinion, genom att bilda nätverk. Vi lovade dem att göra allt som står i vår makt för att hjälpa dem. Vi lovade dem att skriva en motion till förbundsstämman om Västsahara-konflikten och en sådan är också att vänta. Vi lovade att sprida information, att bedriva opinion, att kontakta de andra ungdomsförbunden som skulle medverka i det hela och kräva ett svenskt erkännande av republiken Västsahara. Presidentens dotter, ungdomsförbundets generalsekreterare och alla de andra tackade oss, gav oss presenter och ville ta kort tillsammans med oss. Vi bjöd in dem till förbundsstämman och de tackade glatt ja.
Vi två kommer inte att lämna den här frågan därhän, vi blev alltför djupt berörda av västsahariernas lidande, styrka och uthållighet. Vi hoppas att FS och IK delar våra åsikter om att detta är något som CUF borde fokusera och satsa på. För det västsahariska folkets skull, för de mänskliga rättigheternas skull och för frihetens skull. Vi vill att CUF skickar en ungdomsdelegation till flyktinglägren i Algeriet dit redan bland andra SSU har åkt. Vi vill att CUF ska driva Västsahara-frågan som en av våra viktigaste frågor, vi vill att folk ska få veta vad som händer.
Vi skickar också en papperskopia av detta brev till RO med en cd-skiva innehållande en film, en PowerPoint-presentation och en icke officiell FN-rapport om mänskliga rättigheter i Västsahara som de gav oss. Vi tycker att ni bör ta er tid att se på det materialet och sedan behandla vårt förslag:
Skicka en ungdomsdelegation från CUF till flyktinglägren i Algeriet, i samarbete med de andra ungdomsförbunden eller ensamma.
Vi kommer att fortsätta hålla kontakten med våra västsahariska vänner som stod i kö för att få lämna sina mailadresser till oss och vi kommer att skriva en motion till stämman.
Hör gärna av er om ni har frågor eller synpunkter.
Leo Pierini
leo.pierini.@centerpartiet.se
0730331471
Josefine Bonnevier Västsahara
Den 22 juli 2008 åkte vi från Gränna respektive Västerås för att delta i ett seminarium om Västsahara anordnat av Palmecentret. Även LUF, SSU och Ung Vänster skulle hålla seminarier andra dagar. Det enda vi visste var att vi skulle tala om CUF och att det var 20 västsaharier som skulle delta. Tio av dem var från flyktinglägren i Algeriet och tio av dem var från den ockuperade delen av Västsahara. Fem-sex stycken av de närvarande var kvinnor och trots att de alla var troende muslimer, var de kvinnorna där, lika frigjorda som svenska kvinnor. Vad vi inte visste var att det skulle komma att bli en av de mest gripande dagarna i våra liv.
Med hjälp av en PowerPoint som vi satt ihop berättade vi om CUF och Centerpartiet och allt gick bra. Västsaharierna lyssnade fascinerat och förundrades över färgen på loggan. När vi kom fram till vad CUF tycker om Västsahara-konflikten blev vi dock snabbt varse att konflikten hade en dimension som ingen av oss hade anat. I det sakpolitiska programmet står det att ”våldet på båda sidor måste stoppas”. Dock är det så att inget våld förekommer från den västsahariska sidan. Det står också att ”CUF stöder ’Baker-planen’ för en folkomröstning om självständighet. Dock är det så att det finns två Baker-planer och att den första inte alls är bra, medan den andra är bättre.
Efter vår presentation ville de dela sin bild av Västsahara med oss. Det visade sig snabbt att likheten med judarnas situation i Nazityskland är slående. Sedan 1991 är det en officiell vapenvila mellan den västsahariska republiken (Polisario) och kungadömet Marocko. Vapenvilan respekteras av Polisario och västsaharierna som gång på gång försöker få sina krav på självständighet hörda genom fredliga, demokratiska demonstrationer. Så är dock inte fallet med Marocko. Flera personer från de ockuperade områdena berättade om sin vardag för oss. De berättade hur marockanska säkerhetsstyrkor slår ned fredliga demonstranter utan anledning. Hur säkerhetsstyrkor arresterar människor som under de brutala förhören på polisstationen blir upphängda i fläktar, slagna och till och med brända levande. Hur säkerhetsstyrkor när de skulle förhöra en grupp män som inte gjort annat än demonstrerat fredligt hämtade männens döttrar och systrar och våldtog dem mitt framför ögonen på dem. Hur folk blir arresterade utan motiv och hur deras familjer blir brutalt misshandlade när de vill hälsa på dem i häktet. Hur folk blir dömda till sex års fängelse för det enda brottet att vara västsaharier. Hur domstolarnas opartiskhet är lika seriös som ”Tom och Jerry” och hur de anhöriga hindras från att komma in till förhandlingarna. Hur människor då och då försvinner. Hur säkerhetsstyrkorna tar in unga barn på polisstationerna och trakasserade dem. Hur säkerhetsstyrkor går in på universitet i Marocko och frågar folk efter deras namn, och misshandlar dem om de hör på dialekten att de är studenter från Västsahara. Hur västsaharier i Marocko anfalls och kläs av nakna för att polisen tror att de gömmer västsahariska flaggor under kläderna. Hur studenter blir relegerade om de vägrar hålla föredrag om att Marockos ståndpunkt gentemot Västsahara är rätt. Listan kan göras lång, men vi tror att ni förstår det hela. Övergrepp, tortyr och brott mot de mänskliga rättigheterna hör till vardagen i Västsahara och det finns ingen som inte är drabbad. Trots dessa övergrepp svarar majoriteten av västsaharierna inte med våld utan fortsätter att anordna fredliga demonstrationer för mänskliga rättigheter. Efter Hitlers fall 1945 sade världen ”aldrig igen”. Trots det händer nu samma sak igen, utan att någon vet, utan att någon vill se.
Adrig igen, var det bara tomma ord? Om inte är det hög tid att agera.
De människor vi träffade var högt politiskt uppsatta: presidentens dotter, ungdomsförbundets ledare, statsråd och andra politiska ledare. De bad oss lyssna till sina berättelser och de bad oss hjälpa dem. Hjälpa dem genom att sprida budskapet, genom att skapa opinion, genom att bilda nätverk. Vi lovade dem att göra allt som står i vår makt för att hjälpa dem. Vi lovade dem att skriva en motion till förbundsstämman om Västsahara-konflikten och en sådan är också att vänta. Vi lovade att sprida information, att bedriva opinion, att kontakta de andra ungdomsförbunden som skulle medverka i det hela och kräva ett svenskt erkännande av republiken Västsahara. Presidentens dotter, ungdomsförbundets generalsekreterare och alla de andra tackade oss, gav oss presenter och ville ta kort tillsammans med oss. Vi bjöd in dem till förbundsstämman och de tackade glatt ja.
Vi två kommer inte att lämna den här frågan därhän, vi blev alltför djupt berörda av västsahariernas lidande, styrka och uthållighet. Vi hoppas att FS och IK delar våra åsikter om att detta är något som CUF borde fokusera och satsa på. För det västsahariska folkets skull, för de mänskliga rättigheternas skull och för frihetens skull. Vi vill att CUF skickar en ungdomsdelegation till flyktinglägren i Algeriet dit redan bland andra SSU har åkt. Vi vill att CUF ska driva Västsahara-frågan som en av våra viktigaste frågor, vi vill att folk ska få veta vad som händer.
Vi skickar också en papperskopia av detta brev till RO med en cd-skiva innehållande en film, en PowerPoint-presentation och en icke officiell FN-rapport om mänskliga rättigheter i Västsahara som de gav oss. Vi tycker att ni bör ta er tid att se på det materialet och sedan behandla vårt förslag:
Skicka en ungdomsdelegation från CUF till flyktinglägren i Algeriet, i samarbete med de andra ungdomsförbunden eller ensamma.
Vi kommer att fortsätta hålla kontakten med våra västsahariska vänner som stod i kö för att få lämna sina mailadresser till oss och vi kommer att skriva en motion till stämman.
Hör gärna av er om ni har frågor eller synpunkter.
Leo Pierini
leo.pierini.@centerpartiet.se
0730331471
0701428807
