Idag är jag besviken. Besviken på den svenska demokratin, på den svenska parlamentarismen och på Fredrick och Annie. Det är med motvilja och svårmod som jag tvingas instämma i merparten av kommentarerna till Fredricks senaste inlägg på sin blogg. Jag förstår inte hur man kan låta den egna politiska karriären inom partiet gå före sina väljares förväntningar och, framför allt, sina egna ideal. Jag var med under valet 2006 och kampanjade ivrigt för Annie. Hade jag vetat hur hon skulle komma att agera är jag inte så säker på att jag hade gjort det och jag är heller inte så säker på att jag kommer rösta på henne i nästa val. Att ledare för CUF så som Magnus Andersson och Marie Wickberg nu går ut och stöder Annies och Fredricks agerande är jag också besviken på.
Idag kysser vi vår frihet farväl och tar ytterligare ett steg emot 1984 och Kallocain.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar