Det finns många problem på den svenska arbetsmarknaden idag. Under tolv år av oavbrutet socialdemokratiskt styre har arbetslösheten stigit, arbetsgivarna har överhopats av regler och föreskrifter och svenskarna har tyngts under världens högsta skatter. Sedan den nya alliansregeringen tillträdde har läget förbättrats marginellt, men främst moderaterna under ledning av statsminister Fredrik Reinfeldt har visat en ovilja att genomdriva viktiga men stundom smärtsamma reformer. Konkreta och substantiella förändringar behövs för att trygga en friare, konkurrenskraftigare arbetsmarknad och en ljusare framtid. Reformer behövs inom en rad områden, men främst handlar det om förändringar av ersättningsnivåer, arbetsmarknadslagar, skatter samt arbetsmarknadens parters skyldigheter och rättigheter.
På 1920-talet då fackföreningsrörelsen kom igång ordentligt var den utan tvekan en behövd och efterfrågad del i svensk arbetsmarknad som behövdes för att hindra att arbetstagare exploaterades av arbetsgivare och för att trygga arbetstagarnas inflytande över sin vardag. Idag är maktförhållandet nästan det motsatta. Fackföreningar utövar en oförsvarbar makt över arbetsgivare och företag. Skräckexemplet är förstås konflikten mellan salladsbaren Wild’n Fresh i Göteborg och Hotell- och Restaurangfacket i början av år 2007 då facket nyttjade åtgärder jämförbara vid maffiametoder för att nå sitt mål att förmå den unga företagerskan att teckna ett kollektivavtal som de anställda inte ville ha; oskyldiga företag sattes i blockad och facket smutskastade den unga tjejen. Ett annat exempel är förstås den så kallade Vaxholmkonflikten där Byggnads år 2004 krävde att ett lettiskt byggföretag skulle skriva på och följa ett svenskt kollektivavtal. När byggföretaget vägrade försattes de i blockad av rödklädda blockadvakter skrikandes ”Go home” till de lettiska arbetarna. I slutet av år 2007 kom en dom från EG-domstolen som fastslog att Byggnads hade agerat fel i frågan. Historierna är säkert bekanta för de flesta av oss. Detta angrepp på ett utländskt företag är inget annat än protektionism och begränsar den fria rörligheten och den fria konkurrensen. Om vi vill ha bästa möjliga produkt till bästa möjliga pris måste den fria rörligheten på arbetsmarknaden garanteras och då kan inte nationella avtal få styra företagen.
Det finns inneboende problem med en fackföreningsrörelse som har lagstiftade rättigheter som jag som liberal inte kan acceptera. Dels handlar det om det skall vara frivilligt att teckna ett avtal, dels handlar det om det privata ägandet. Om jag startar ett företag så måste jag själv få bestämma vem jag vill anställa, vem jag vill avskeda och vilken lön jag vill betala. Om arbetstagarna inte är nöjda med villkoren står det dem självklart fritt att söka sig ett annat arbete, detta kallas fri konkurrens. Lokala avtal kan självklart tecknas för att reglera förhållandena på arbetsplatsen om arbetsgivaren vill, men de skall vara frivilliga.
Strejkrätten är en absurd rätt. Självklart måste en arbetsgivare få avskeda en arbetstagare som inte gör sitt jobb. Därför bör fackföreningarnas lagliga rätt att strejka tas bort. Istället bör fackföreningarna åtnjuta samma fri- och rättigheter som övriga ideella föreningar. Om de vill strejka står det dem fritt, men då riskerar de också att förlora sina jobb. Om arbetstagare går samman och vägrar utföra ett arbete för en viss lönenivå måste självklart arbetsgivaren höja lönerna för att få det arbete han vill ha gjort, gjort. Dessutom är det självklart så att för att företaget skall gå med vinst måste folk köpa dess produkter eller tjänster. Om företaget betalar alltför låga löner till arbetstagarna kommer dessa inte ha råd att göra detta och företaget kommer inte att gå med vinst. Detta kallas marknadsekonomi.
Lika absurd är Lagen om anställningsskydd, LAS. Lagen innebär bland annat att arbetsgivaren måste ha skäl för att säga upp någon, att den uppsagde har rätt till en uppsägningstid med full lön samt att den så kallade ”sist in, först ut”-principen gäller. Principen innebär att vid nedskärningar skall den person som anställdes sist gå först. Precis som med fackföreningarnas rättigheter kan jag som liberal inte acceptera en lag där det privata ägandet undermineras på det vis som LAS gör. Om jag startar ett företag och bereder människor arbetstillfällen måste jag självklart också få avskeda dem på grund av vilka skäl jag vill och i vilken ordning jag vill och ge dem vilken lön jag vill. Dessa saker kan självklart regleras i frivilliga lokala avtal om arbetsgivaren vill, men de bör inte regleras i lag. Dessutom ser vi hur LAS har kommit att bli en mur för arbetssökande. Många arbetsgivare tvekar att anställa människor eftersom de inte kommer att kunna bli av med dem om de skulle behöva det. Detta är ett fenomen som särskilt drabbar unga människor som inte har någon arbetslivserfarenhet. LAS har alltså kommit att bli en lag som utestänger människor från arbetsmarknaden och därmed slår vakt om arbetslösheten. Därför bör LAS avskaffas.
Ett tredje problem är de höga och orättvisa skattesatserna och de höga och orättvisa ersättningsnivåerna i socialförsäkringssystemen. Sverige har under lång tid haft världens högsta skatter vilket innebär att en vanlig arbetstagare får betala ungefär en tredjedel av sin lön i inkomstskatt. En person som tjänar över 27 000 kr får betala ungefär hälften av sin lön i inkomstskatt. Utöver inkomstskatten måste vi betala fastighetsskatt, MOMS, olika typer av punktskatter samt ytterligare skatter. Arbetsgivaren betalar också arbetsgivaravgift för sina anställda. Om fler kommer i arbete kan skatterna sänkas utan att staten för den sakens skull får lägre intäkter och du och jag kan få mer pengar kvar att konsumera för. Inkomstskattesystemet är orättvist eftersom det är ett progressivt skattesystem. Istället borde ett platt skattesystem införas där man betalar samma procentsats oberoende av hur mycket man tjänar. Detta skulle skapa incitament att utbilda sig, tjäna mer pengar och bidra till den gemensamma ekonomin. Även socialförsäkringarna borde reformeras på liknande sätt. Genom att sänka ersättningsnivåerna skapas större incitament för att jobba; det ska alltid löna sig att arbeta. Även socialförsäkringar såsom a-kassa bör vara platta, så att samma krontal betalas ut till alla; en högavlönad människa gör ju precis lika mycket nytta för staten då han är sjuk eller arbetslös som en lågavlönad människa. Människor som inte klarar sig på de platta socialförsäkringarna kan självklart välja privata tilläggsförsäkringar. I ett sådant system skall alla självklart betala in lika mycket.
Alla dessa förslag är tydliga liberala alternativ som främjar en konkurrenskraftig och fri marknad och ett ökat välstånd.
På 1920-talet då fackföreningsrörelsen kom igång ordentligt var den utan tvekan en behövd och efterfrågad del i svensk arbetsmarknad som behövdes för att hindra att arbetstagare exploaterades av arbetsgivare och för att trygga arbetstagarnas inflytande över sin vardag. Idag är maktförhållandet nästan det motsatta. Fackföreningar utövar en oförsvarbar makt över arbetsgivare och företag. Skräckexemplet är förstås konflikten mellan salladsbaren Wild’n Fresh i Göteborg och Hotell- och Restaurangfacket i början av år 2007 då facket nyttjade åtgärder jämförbara vid maffiametoder för att nå sitt mål att förmå den unga företagerskan att teckna ett kollektivavtal som de anställda inte ville ha; oskyldiga företag sattes i blockad och facket smutskastade den unga tjejen. Ett annat exempel är förstås den så kallade Vaxholmkonflikten där Byggnads år 2004 krävde att ett lettiskt byggföretag skulle skriva på och följa ett svenskt kollektivavtal. När byggföretaget vägrade försattes de i blockad av rödklädda blockadvakter skrikandes ”Go home” till de lettiska arbetarna. I slutet av år 2007 kom en dom från EG-domstolen som fastslog att Byggnads hade agerat fel i frågan. Historierna är säkert bekanta för de flesta av oss. Detta angrepp på ett utländskt företag är inget annat än protektionism och begränsar den fria rörligheten och den fria konkurrensen. Om vi vill ha bästa möjliga produkt till bästa möjliga pris måste den fria rörligheten på arbetsmarknaden garanteras och då kan inte nationella avtal få styra företagen.
Det finns inneboende problem med en fackföreningsrörelse som har lagstiftade rättigheter som jag som liberal inte kan acceptera. Dels handlar det om det skall vara frivilligt att teckna ett avtal, dels handlar det om det privata ägandet. Om jag startar ett företag så måste jag själv få bestämma vem jag vill anställa, vem jag vill avskeda och vilken lön jag vill betala. Om arbetstagarna inte är nöjda med villkoren står det dem självklart fritt att söka sig ett annat arbete, detta kallas fri konkurrens. Lokala avtal kan självklart tecknas för att reglera förhållandena på arbetsplatsen om arbetsgivaren vill, men de skall vara frivilliga.
Strejkrätten är en absurd rätt. Självklart måste en arbetsgivare få avskeda en arbetstagare som inte gör sitt jobb. Därför bör fackföreningarnas lagliga rätt att strejka tas bort. Istället bör fackföreningarna åtnjuta samma fri- och rättigheter som övriga ideella föreningar. Om de vill strejka står det dem fritt, men då riskerar de också att förlora sina jobb. Om arbetstagare går samman och vägrar utföra ett arbete för en viss lönenivå måste självklart arbetsgivaren höja lönerna för att få det arbete han vill ha gjort, gjort. Dessutom är det självklart så att för att företaget skall gå med vinst måste folk köpa dess produkter eller tjänster. Om företaget betalar alltför låga löner till arbetstagarna kommer dessa inte ha råd att göra detta och företaget kommer inte att gå med vinst. Detta kallas marknadsekonomi.
Lika absurd är Lagen om anställningsskydd, LAS. Lagen innebär bland annat att arbetsgivaren måste ha skäl för att säga upp någon, att den uppsagde har rätt till en uppsägningstid med full lön samt att den så kallade ”sist in, först ut”-principen gäller. Principen innebär att vid nedskärningar skall den person som anställdes sist gå först. Precis som med fackföreningarnas rättigheter kan jag som liberal inte acceptera en lag där det privata ägandet undermineras på det vis som LAS gör. Om jag startar ett företag och bereder människor arbetstillfällen måste jag självklart också få avskeda dem på grund av vilka skäl jag vill och i vilken ordning jag vill och ge dem vilken lön jag vill. Dessa saker kan självklart regleras i frivilliga lokala avtal om arbetsgivaren vill, men de bör inte regleras i lag. Dessutom ser vi hur LAS har kommit att bli en mur för arbetssökande. Många arbetsgivare tvekar att anställa människor eftersom de inte kommer att kunna bli av med dem om de skulle behöva det. Detta är ett fenomen som särskilt drabbar unga människor som inte har någon arbetslivserfarenhet. LAS har alltså kommit att bli en lag som utestänger människor från arbetsmarknaden och därmed slår vakt om arbetslösheten. Därför bör LAS avskaffas.
Ett tredje problem är de höga och orättvisa skattesatserna och de höga och orättvisa ersättningsnivåerna i socialförsäkringssystemen. Sverige har under lång tid haft världens högsta skatter vilket innebär att en vanlig arbetstagare får betala ungefär en tredjedel av sin lön i inkomstskatt. En person som tjänar över 27 000 kr får betala ungefär hälften av sin lön i inkomstskatt. Utöver inkomstskatten måste vi betala fastighetsskatt, MOMS, olika typer av punktskatter samt ytterligare skatter. Arbetsgivaren betalar också arbetsgivaravgift för sina anställda. Om fler kommer i arbete kan skatterna sänkas utan att staten för den sakens skull får lägre intäkter och du och jag kan få mer pengar kvar att konsumera för. Inkomstskattesystemet är orättvist eftersom det är ett progressivt skattesystem. Istället borde ett platt skattesystem införas där man betalar samma procentsats oberoende av hur mycket man tjänar. Detta skulle skapa incitament att utbilda sig, tjäna mer pengar och bidra till den gemensamma ekonomin. Även socialförsäkringarna borde reformeras på liknande sätt. Genom att sänka ersättningsnivåerna skapas större incitament för att jobba; det ska alltid löna sig att arbeta. Även socialförsäkringar såsom a-kassa bör vara platta, så att samma krontal betalas ut till alla; en högavlönad människa gör ju precis lika mycket nytta för staten då han är sjuk eller arbetslös som en lågavlönad människa. Människor som inte klarar sig på de platta socialförsäkringarna kan självklart välja privata tilläggsförsäkringar. I ett sådant system skall alla självklart betala in lika mycket.
Alla dessa förslag är tydliga liberala alternativ som främjar en konkurrenskraftig och fri marknad och ett ökat välstånd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar